Jag läste en av Jandy Nelson’s böcker, Jag ger dig solen. Boken handlar om två tvillingar, Jude och Noah, och berättas omväxlande från deras olika perspektiv både några år förre och efter deras mor dör när de är tonåringar. Jude och Noah är som natt och dag och deras skillnader för till en sorglig, underlig, och vacker berättelse.

Det finns två huvudpersoner i denna berättelsen. Unge Jude, är populär och vild. Hon älskar att simma, surfa, och flyger in i alla rum som en strålande virvelvind. Unge Noah däremot lever på sina skissblöcker och pennor. När deras mor dör är det nästan som om de bytter plats. Noah slutar vara “konstig” och börjar få vänner medans Jude skär kontakten med alla hennes gamla vänner och pratar nästan bara med hennes döde farmors spöke.

Berättelsen utspelas i nutiden över en tidsperiod av ungifär fyra år. Vad som är annorlunda med denna boken är att den växlar mellan årsen istället för att ha det flytande från början till slut. Vad som är intressant är att dock de lever i nutiden talar de mycket om classic konst och konstnärer som Jackson Pollock och Michelangelo. Konst är en stor del av berättelsen för att den binder ihop tvillingarna oh deras mamma.

Jag ger dig solen är skriven på ett modernt och andlöst spännande sätt. Jandy Nelson använding av metaforer är fantastiska och den sätter berättelsen en helt annan nyvå. Språket själv är en konst som reflekterar en stor del av bokens handling.

Det finns nog inget direkt budskap i boken. Den försöker lära oss något men inte någon slags “regel”. Jag skälv får mer känslan om att boken vill bara få en att reflektera på kärlek. Det finns så många exempel på detta i boken i romantiska situationer, kärlek mellan syskon och familj, eller bara vänner. Boken vill att man tänker lite djupare när det kommer till kärlek. I mitt fall lyckades den.

Jag ger dig solen har nog blivit en av mina favorit böcker. Karaktärerna är underbara och Jandy Nelson’s språk är nästan omöjligt att inte njuta av. Hella historian är kreativ, detaljerad, sorglig, rolig, och vacker allt på en gång. Att läsa den är en ständig kamp mellan att inte kunna lägga ner den och att känna att man sjunker allt för djupt ner i den.